De senaste dagarnas cyklande har börjat sätta sina spår i kroppen. Mognarna är värst!

Det är inte så att jag har ont i hela kroppen, men det mesta känns ansträngande. Det är jobbigt att komma sig upp ur sängen, jobbigt att klä sig, jobbigt att ta på sig skorna och jobbigt att gå ned för trapporna till frukosten eller promenera den lilla biten till närmsta supermercado för att köpa vatten. Tre kvällar i rad har jag försökt att läsa samma sida i min bok som jag tog med , men hinner inte många rader innan John Blund kommer på besök.
Dessutom är jag väldigt seg i huvudet. Det känns nästan som bakfylla. Ni vet den där känslan att ha en soppskål på huvudet ned över öronen. Hjärnan arbetar långsamt, jag glömmer ofta något på rummet då jag skall iväg och cykla, så att jag måste ta min kropp hela vägen upp på rummet igen för att hämta det jag glömt, för att sedan gå ned till cykelkällaren igen. Jag kommer ibland av mig då jag håller på med något och tänker vad fasiken vad var det nu jag höll på med?
Det känns inte superfrestande att ge sig i väg på 4-5 tim cykling med den känslan i kroppen.

Det märkliga är att efter bara en kvarts cykling då musklerna har blivit varma och hjärtat börjat pumpa på ordentligt släpper allt det där, både det kroppsliga och mentala och cykling blir det roligaste som finns igen då benen svarar och farten ökar.

Direkt efter frukost i morse pep jag ned till cykelförrådet för att försöka spänna upp wiren till bakväxeln för att kunna få upp kedjan på ettans växel (problemet som jag beskrev igår). Dessvärre lyckades jag inte. Växelföraren kunde omöjligt komma närmare hjulet än till näst största kransen, hur mycket jag än spände. Jag insåg att jag nog måste få experthjälp och gick iväg till Hürzelers radwerkstatt som öppnar kl. 09.

Jag hängde på låset då de öppnade och den trevliga tyska verkstadskillen tog sig an min cykel med en gång. Det visade sig vara allvarligare än jag trott. Växelföraren hade fått sig en smäll och fått en felaktig vinkel i förhållande till kransarna. Kanske vid vurpan utanför Svenshögen under påskhelgen?

På ramens baktriangel sitter en metallinfästning som växelföraren är fastskruvad i, det var den som hade blivit tillstukad. Problemet var att dessa infästningar är unika för varje ramtyp och inget som har med Shimanos produkter att göra. Hürzeler har bara Cube-ramar på sina uthyrningscyklar och fästena för växelförare på de ramarna passar därför inte på min Dynatek-ram. Han hade däremot ett specialverktyg som han kunde prova att bända tillbaka infästningen med så gott det gick, men han poängterade att det bara kunde göras ytterst försiktigt då min baktrialngel i kolfiber är väldigt spröd och lätt kan knäckas.

Som tur var lyckades han att bända till den precis så mycket att det fungerade, men det var ändå inte helt optimalt, så jag får skaffa mig en ny infästning då jag kommer hem. Verkstadskillen bytte även växelwiren som börjat fransa upp sig. Summa summarum 7€ skulle han ha för besväret vilket ju är ett kanonpris.

Jag tog vägen om supermercadot på hemvägen för att komplettera mitt vattenförråd och sedan vidare till hotellet för att byta om.

Det var lite kallare idag än tidigare i veckan, men soligt och blå himmel. Perfekt väder för turen till Cap de Formentor.

När jag kom ned till hotellobbyn efter att jag gjort mig redo träffade jag mina irländska vänner från igår som väntade på transferbussen till flygplatsen. Vi tog avsked och sedan kom jag mig iväg.

Färden gick norrut till udden Formentor via Alcúdia och Port de Pollença, där stigningen började. Det är två toppar som skall passeras på vägen mellan Port de Pollença och fyren Far de Fermator. Topparna är ca 250 respektive 200 möh och mellan de bägge skall man ända ned till havsnivå innan nästa stigning börjar. Det är inga jättelånga stigningar men de är ordentligt branta, så jag förstår varför svågrarna Humle och Dumle inte vågade sig på turen till Formentor under förra veckan ;-)

Det var verkligen fantastiska vyer med hisnande stup ned mot havet. Standarden på själva vägen (Port de Pollença - Far de Fermator) var däremot en besvikelse då det var ordentligt grov asfalt. Den var lappad och lagad och det var hål i vägen här och var. Inte alls som alla de övriga vägarna jag har kört på under veckan som har varit av bästa tänkbara kvalitet.

På toppen efter första stigningen fanns det en utkiksplats där jag stannade till för att ta några bilder. Då hörde jag att det pratades svenska av två par turister (vanliga turister utan cyklar) som kommit upp till toppen med buss. Jag passade på att prata av mig lite, då jag hittills bara träffat två svenskar under vistelsen här. Turisterna kom från Göteborg och förundrades över alla dessa cyklister som trampade sig upp i bergen. De lovade att komma med cyklar och i bättre form nästa gång de besökte Mallorca.

Efter första toppen blev det utförskörning hela vägen ned till havsnivå vid Playa de Fermentor. På vägen passerades ännu en av dessa förfärliga tunnlar. Den här gången hade jag faktiskt tagit med mig Tennces cykellykta jag lånade av honom, men det hjälpte inte mycket där inne då man kommer från gassande solljus rätt in i kolmörkret. Jag såg absolut ingenting mer än ljuset i tunnelmynningen på andra sidan. Det gick trots allt bra den här gången också.

Väl framme vid Far de Formentor beundrade jag utsikten. Lodräta klippor ned mot ett knallblått hav omgärdat av lite mer ljusblå himmel som bakgrund. Vackert!
Jag fick hjälp av ett gäng tyska cyklister att föreviga mig själv med fyren i bakgrunden.

Dagens kaffe och ost- och skinksmörgås intogs på fyrens café tillsammans med tre tyska cyklister som bor på samma hotell som jag.

Sedan var det dags för återfärd. Med risk för att bli tjatig så måste jag ännu en gång få säga att det är helt underbart att slänga sig ned i utförslöporna och pumpa på järnet, åka slalom förbi bilar och turistbussar i 50-60 knyck. Farligt? Jovisst, men jäkligt härlig känsla.
Jag måste även säga att bilisterna och busschaufförerna här på Mallorca har mycket god förståelse för att vi cyklister har bråttom då vi kommer till en nedförsbacke. Ofta vinkar de fram en då de ser att det inte kommer något möte i kommande sväng. Jag har heller aldrig hört någon bil tuta irriterat (förutom då jag körde utan cykellyse i tunneln i Sóller, men då var det befogat med irriterat tut) eller sett bilister visa att även de har utrustats med långfingrar, som ofta är standardförfarande hos svenska bilister.

Hemvägen från Port de Pollença gick via Pollença, Sa Pobla och Muro utan inslag av några anmärkningsvärda stigningar. Jag var tillbaka på hotellet 15:30 och sitter nu vid utomhuspoolen och skriver. Det är allt lite kyligt i vinden, så jag har en varm tröja på mig, men solen gassar ändå skönt i ansiktet.

Dagens tur slutade på distansen 95km med totalstigningen 1146m

I morgon är det en ny dag med nya möjligheter. Jag har inte planerat någon cykeltur för morgondagen ännu, men hursomhelst kommer det att bli segt att komma sig iväg. Det är bara att bita ihop och komma igen. Ingen blir ju en duktig cyklist enbart genom att raka benen, det krävs ju en hel del hårt arbete också. Eller vad säger du Tennce?

/ Johan