Cykeldag 4, 2010-04-13

 

Idag gick jag upp strax före åtta och gick ned och åt frukost så snart de hade öppnat. Jag hade inte så stor aptit idag som jag haft övriga morgnar men fick ändå stoppat i mig så att jag skulle stå mig.

Efter frukost gick jag upp till hotellrummet igen, slappade lite och planerade dagens cykeltur. Det hade regnat inatt och var ordentligt mulet på himlen, vägarna utanför hotellet var mycket blöta, så cykelturen till Cap de Formentor som jag hade tänkt mig tar jag någon annan dag istället.

Dagens tur planerades istället att gå söderut mot Felanitx med en fika på klostret Santuari de Sant Salvador efter stigningen upp dit och sen vidare tillbaka hem över Petra och Santa Margalida. Vindarna var nordliga så de skulle gynna mig på första halvan av rundan. Det såg ut att kunna komma mer regn under dagen så valet av cykelkläder föll på långbyxor och cykeljacka.

Det är ett stort gäng irländska cyklister som bor på hotellet som jag har lagt märke till i restaurangen, hotellbaren och inte minst på småtimmarna då det ibland hojtas en del i hotellkorridoren då de kommer hem efter kväll på stan. Ja, ja visst låter jag som en gammal gringubbe, men observera att jag skrev att jag har lagt märke till dem. Jag beklagade mig absolut inte!
När jag i morse kom ned till cykelförrådet för att hämta min cykel och ge mig iväg var ett antal av irländarna i källaren och gjorde sig redo för avfärd och pep iväg strax före mig.
Efter att ha rengjort kedjan, smort upp den på nytt och pumpat däcken med ny fräsch luft stack även jag iväg.

När jag bara kommit en liten bit på huvudgatan utanför hotellet riktning söderut blev jag omkörd av ett ”riktigt” cykellag med lagledare utrustad med visselpipa i täten, och grindvakt i slutet (skulle det visa sig). Jag tänkte att här gäller det att haka på trots att benen inte hunnit bli uppvärmda för de höll  finfin fart.

Cykellaget (som jag glömt namnet på) körde tvåpar och växlade så snart visslan ljöd. Jag låg längst bak i klungan och det dröjde inte länge förrän vi körde om irländarna från hotellet. Även de hakade på i klungan bakom mig.

Efter ett par kilometer tänkte jag att det kanske förväntades att jag skall hjälpa till med farthållningen om jag skall få åka med, så jag gick ut i vänsterledet och cyklade mig uppåt i klungan. Jag kom dock inte speciellt långt upp innan grindvakten kom upp bredvid mig, knackade mig på axeln och sa med australiensisk accent att jag inte fick åka med i kedjan men att det gick bra att liga med bakom på rulle, vilket passade mig utmärkt. Jag gick ut till vänster och föll ned till irländarna. Efter någon mil tog cykellaget av till höger mot Petra medan jag och irländarna fortsatte mot Monacor.

Irländarna var ett trevligt gäng på sex cyklister som körde tvåpar och då jag hamnade långt fram i deras klunga efter att cykellaget svängt av frågade jag genast närmsta kille om det var OK att jag körde en bit med dem och det var helt okay om jag bara gick med runt i kedjan och gjorde en insats längst fram.

Vi körde belgisk kedja vilket innebär att man ligger på två led och allt eftersom går första killen i vänsterledet förbi sin parkamrat i högerledet och faller in längst fram i högerledet varpå nästkommande cyklist i vänsterledet kommer upp och lägger sig jämsides med killen som just växlat in i högerledet.

Vi körde växling med ett par minuters mellanrum vilket gjorde att jag fick tillfälle att prata med alla killarna vid ett flertal tillfällen. De berättade att de var ett gäng på totalt 22 cyklister tillhörande en cykelklubb från en ort en bit utanför Belfast. Det var deras sista cykeldag och de skulle åka tillbaka hem i morgon. Denna morgon var det bara dessa sex grabbar som lyckats komma sig iväg nu på morgonen då de övriga i gänget haft en blöt kväll på stan i går kväll.

Vi diskuterade allt möjligt i klungan. Den långa vintern, vädret på Mallorca, Tour de France, Flandern runt. Konversationen flöt på bra mycket bättre än under gårdagen med österrikarna.
En av killarna berättade att han hade jobbat i Malmö en kortare period. Det var på Sturups flygplats för Malmö aviation. Det var Februari och svinkallt berättade han, därför blev han inte så långvarig på det jobbet. En annan yngre kille pratade sig varm om de vackra svenska flickorna.
De har bara för ljuvlig accent de där irländarna!

När vi kom fram till Manacor skulle de vika av österut mot Petra. Jag tackade så mycket för mig och fortsatte ensam mot Felanitx. Molnen såg mörka ut och det började dra ihop sig till att bli regn. Strax efter Felanitx började stigningen upp mot Puig de Sant Salvador och klostret Santuari de Sant Salvador. I stigningen började slutligen duggregnet att falla.

Jag tyckte tidigt i stigningen att det gick trögt trots att motlutet inte var så kraftigt. Jag stannade till och kollade växlarna och mycket riktigt så lyckades inte växelföraren få kedjan att krypa upp på ettans växel, trots att jag spänt wirespännaren maximalt. Detta förklarar varför det gick så trögt i backarna då jag körde i bergen i söndags (2:a dagen). Mattias Reck säger ju att det är bra att då och då köra på tunga växlar när man tränar så kanske har det bara gjort mig gott? Jag fortsatte uppåt på tvåans växel och tänkte att jag fixar växlarna i morgon bitti på hotellet.

Stigningen över 5km upp till klostret var en riktigt trevlig bekantskap. Precis vid toppen blev jag omkörd av en ung finsk cyklist som kom farande i en ruskig hastighet. Jag bad honom föreviga mig på toppen med helgonet (Salvador?) i bakgrunden. Cyklisten, och hans kompis, som kom upp strax efter, var för övrigt från en cykelklubb i Tammerfors som var på träningsläger på Mallorca. Stigningen upp till Puig de Sant Salvador var deras absoluta favorit här på ön som de cyklat ett oräkneligt antal gånger. Efter ett ”kitos” knatade jag upp till klostret för att få lite fika.

Precis då jag kommit mig in på fiket och fått mitt kaffe och min macka så öppnade sig himlen och det började att spöregna. Jag satt bra där jag satt på fiket så jag tog det lugnt, tog en påtår, läste aftonbladet på mobilen och väntade ut det värsta ovädret. Efter 45 min började regnet att avtaga, då passade jag snabbt på att fara vidare.

Efter nästan en timme på det varma fiket hade jag hunnit stelna till samtidigt som jag hade hunnit bli väldigt varm och go. Det blev därför väldigt kallt att åka nedför serpentinvägen i regnet. Jag fick ta det mycket försiktigt, då det var halt och jag hade ingen större lust att syna asfalten.

När jag kommit mig ned på slätan fick jag snart upp värmen. Turen gick vidare norröver mot Petra och regnet avtog mer och mer för att slutligen bara bli korta skurar. Väl framme i Santa Margalida hade det  helt upphört och solen tittade t.o.m. fram emellanåt.

Jag var tillbaka i Can Picafort redan vid 16-tiden, vilket var riktigt skönt. Rundan blev totalt 93 km lång med en total stigning på 954m. Dagens runda är favoriten så här långt och jag skall nog prova den igen en dag senare i veckan då det förhoppningsvis är bättre väder.

Nu skall jag ned till hotellbaren och belöna mig själv med en öl (eller kanske rentav två) innan middagen serveras.

/ Johan

 

Se rutten i Garmin Connect här. OBS! ändra gärna till metriska enheter uppe till höger på sidan.

Om Ni tycker höjdkurvan ser mystiskt osymmetrisk ut runt Puig de Sant Salvador så är det för att jag stängde av cykeldatorn när jag stannade och meckade med växlarna i ingången till stigningen och upptäckte att jag glömt sätta på den igen först en bra bit upp i backen.

Se fotografier jag tog längs turen här.