Jag cyklade norröver för att vika av mot sydväst strax före Alcúdia och vidare mot Sa Pobla. Jag kom ifatt ett tyskt Max Hürzeler-gäng som jag åkte med en stund innan klättringen började i Campanet då jag fortsatte själv då de tog det lite väl lugnt i backarna. I Campanet cyklade jag fel och skulle vända mit i en riktigt brant backe. Jag hade spänt åt clipsen på pedalerna på morgonen så att skorna skulle sitta fast ordentligt. Jag lyckades inte klicka ur pedalerna när jag skulle vända och lyckades då trilla omkull och slog upp fingertopparna på högerhanden. Det gick åt en del blod och svärande innan blodflödet lugnat sig.

Resan gick vidare till Selva, Mancor, Lloseta och Alaró, där den riktigt tuffa klättringen började. Det var riktigt tungt och man fick verkligen arbeta med rundtrampet för att komma upp i backarna.

Mat och sovklockan i magen började ringa om att det var dags för lunch, så jag stannade till i Orient och käkade lunch. Jag hade sällskap vid mitt bord av en helmysig äldre Holländsk gubbe, som också kom cyklande fast från motsatt håll. Det visade sig att han var mångsysslare. Han hade varit sjöman i 35 år och nu arbetade han som skidguide i Österrike kombinerat med att vara trädgårdsmästare på en amerikanskägd lyxvilla om somrarna. Då han jobbade som sjöman hade han besökt lake Vänern två gånger och Göteborgs hamn ett oräkneligt antal gånger.

Till lunch blev det först en förrätt bestående av ostkuber (mallorcansk) och oliver. Det var riktigt smarrigt med de salta oliverna och osten då jag var ganska saltsugen. Till huvudrätt blev det en steak med frites. Det tog ett jäkla tag innan jag fick betalt och kommit mig iväg igen då det var fullsatt på restaurangen av mallorcaner som firade söndag.

Efter Orient började det att gå utför mot Bunyola. Det är verkligen värt all slit uppför när man efteråt belönas med den underbara utförsåkningen. Det gäller dock att ta det lugnt i ingången till kurvorna i serpentinen i och med att det är så ytterst liten anliggningsyta mellan däck och asfalt att hjulen lätt släpper om man bromsar för hårt.

Efter Bunyola gick det uppför igen för att sedan gå utför igen ned mot Sóller och Port de Sóller. Mellan Sóller och Port de Sóller var det en vägtunnel som var 1200m lång som jag cyklade igenom. Tennce och Maths hade varnat mig för tunnlarna uppe i bergen och rådde mig till att ta med fram- och baklykta genom dessa tunnlar då det var kolsvart i dem. Jag tänkte att det det ju inte kunde vara så farligt så jag valde bort den extra vikte idag, trots att Tennce hade lånat mig sina lyktor. Det var verkligen svart som i ett sotararsel och mycket otäckt när irriterade bilister tutade på en då man cyklade där inne i mörkret. Nästa runda glömmer jag inte lamporna!

Planen var att i Port de Sóller åka färja till Sa Calobra för att därifrån cykla vidare till Lluc. Dessvärre visade det sig att det inte gick några färjeturer på söndagseftermiddagen, så det fick bli att köra tillbaka till Sóller (genom samma tunnel) och därifrån ta vägen över bergen till Lluc. Port de Sóller var dock en riktigt bekantskap, en mycket mysig ort med Playa och strandpromenad, där det vimlade av helglediga mallorcaner. Hit åker jag gärna igen.

Stigningarna efter Sóller var de värsta hittills, verkligen apjobbigt då det var ca 15km stigning med en snittlutning på 6%. I denna backe önskade jag hade haft tre klingor fram på framväxeln. I serpentinen uppåt såg man nedifrån inte åt vilket håll vägen skulle fortsätta åt efter kurvan, jag tänkte efter varje krök att tunneln (som var toppen på stigningen) skulle dyka upp, men det var sällan det hände. Endast en gång då jag för längesedan gett upp hoppet.

När jag slutligen nådde toppen och infarten till tunneln träffade jag två tyskar som kommit upp samma väg. Vi pratade en stund och jag fick hjälp av dem att föreviga mig själv på toppen. Tyskarna for iväg genom tunneln och jag satte på mig lösärmar och ben, för att inte bli kall på nedvägen. Sedan bar det iväg även för mig, även denna tunnel var rysligt kuslig att cykla genom utan lampor.

Jag kom snart ikapp de bägge tyskarna och vi hade sällskap en bit ned längs berget. Vi passerade två vackra sjöar bl.a. Gorg Blau. Senare passerade vi helt fantastiska vyer ned mot klostret Lluc. Efter Lluck skildes våra vägar då de skulle till Palma och jag själv skulle vidare mot Pollença.

Denna bit var en underbar resa där det i princip bara var att sitta still med händerna i bocken och bromsa. Klockan tickade dock väldigt snabbt och jag började fundera på om jag skulle hinna till hotellet i Can Picafort innan restaurangen slutade med serveringen av middagen klockan 20:30.

Jag fick stanna till i Pollença och skaffa mig vatten. Vattenbrist har varit ett av de större bekymren denna bergstur då det går mycket vätska i de svettiga backarna, speciellt en sådan här varm och vindstilla dag, så jag har fått stanna och köpa aqua sin gas vid ett flertal tillfällen.

Efter Pollença mot Alcúdia och Can Picafort var det bara slätåkning, men även det kändes i benen som har fått arbeta hårt hela dagen. Jag kom slutligen fram till hotellet, då det redan hade blivit mörkt och klockan hade hunnit bli 20:30 och restaurangen hunnit stänga. Tjejen i receptionen lovade dock att ordna lite bröd och kallskuret så att jag skulle få något i magen efter att jag hade duschat. Så blev det.

Efter att jag ätit hänger jag nu i baren, dricker kaffe och sambuca och skriver detta.

Dagens tur blev totalt 156km lång med en total stigning på 2483m. Jag satt i sadeln i 7tim och 17min vilket också känns i baken. I morgon blir det sovmorgon och därefter en mycket lugn 12-milsrunda på slätan i dalen.

Natti, Natti!

/ Johan